hej dagboken
Mitt hjärta klappar inte för många.
Det klappar för mycket saker, som mina värderingar och åsikter. Där kan jag bli väldigt påverkad. Men det klappar inte för många människor. Tycker det är väldigt onödigt att dela med mig till människor som ändå inte tar tillvara på vad jag har att komma med.
Att bli vän med någon man inte känner kan ge en något är för mig totalt jävla onödigt. Att gå runt att låtsas att man är vänner känns ungefär lika nödvändigt.
Men vissa har, trots mina krav på en vän, lyckats charma mig. Nu vill jag inte sitta här och stoltsera med att jag är så jävla bra. Och att de som är vän med mig ska skatta sig lyckliga för att de är det. Människor är olika. Alla passar inte ihop, och att gå runt och vara vänner i onödan är inget jag ger mig in på.
Marc, han har funnits nära mig länge nu. Nära på 5 år. Innan vi blev tillsammans var han min bästaste bästaste vän en lång tid. Han var så tacksam, accepterade mitt strul och min osäkerhet. Var så mycket mer omogen än vad han var. Livet kändes så enkelt då, allt var frid och fröjd. De problemen man hade, känns nu bara som vardag.
Vi har växt ihop med varandra, mognat ihop. Tagit hårda smällar ihop. Kan inte komma på mycket betydelsefullt under dessa år som han inte har vart medverkande i.
We were ment to be. Finns ingen som han. Kommer aldrig någonsin finnas heller.
Cattis. Vad ska jag säga, finns inte tillräckligt många ord för att beskriva denna tjej. Hon kom in i mitt liv, jag blottade mitt hjärta för henne och hon tog emot mig med öppna armar. Förstod det mer och mer, denna tjej är en keeper. Hon chockerar mig. Varje dag.
Har aldrig känt såhär för en kompis. Aldrig. Har aldrig känt att jag kunnat vara stolt för det hon åstadkommer. Har aldrig gråtit för vad en annan människa skriver om mig. Aldrig gråtit för vad en annan människa säger till mig.
Kunde aldrig ana hur vi skulle växa ihop. På så kort tid. Har känt henne kortast tid av alla mina vänner och hom tog en större plats än någon av dem. Att en människa kan komma att vara så... vad ska man säga.. passande! Som jag sa förut, alla passar inte ihop. Och att hitta henne var som att hitta den biten av hjärtat man hela tiden kännt att man saknat. Den biten man gett upp hoppet om, som man redan gjort klart för sig att aldrig kunna hitta.
Och det bästa är... jag vet att hon känner på samma vis. För det finns nog inget vi har delade meningar om. Vi förstår varandra på en helt annan nivå. Finns inget jag är rädd för att berätta för henne, eftersom jag vet; hon förstår mig. Hon sitter inte bara och nickar och säger: ja jag förstår dig gumman, utan tänker efter, klurar lite och ger mig ett svar!
Igår fick jag höra att den människan, min allra bästa vän flyttar 928 km ifrån mig. Att vi i dagens läge bor på tok för långt bort är ett faktum. Nu kommer hon att bo i rymden. Att vi nu inte ses tillräckligt ofta är ett faktum. Nu kommer vi att ses.. hmm.. aldrig.
Jag gråter. Mitt hjärta skriker: AJ FÖR FASEN SLUTA DET GÖR ONT! En ständig känsla av att någonting inuti mig går sönder. Men det kom inte som en chock. Eller, självklart gjorde det det. Var inte förberedd. Hade förträngt det oundvikliga på något sätt, ville verkligen inte att det skulle hända.
Men det hände, det måste bli såhär.
Det känns mycket bättre om man slutar att vara egoistisk. Jag vill att min favorittjej ska vara lycklig. När hon är lycklig är jag lycklig. När hon är lycklig år hon bra och när hon mår bra mår jag bra.
Och jag vet. Den där tjejen kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Det är inte meningen att det ska vara på något annat sätt. Det är hon och jag mot världen. Det spelar ingen roll vart i landet hon är. Hon finns alltid hos mig i själen. Och vi kommer att återförenas.
Hon är allt för mig.
Det klappar för mycket saker, som mina värderingar och åsikter. Där kan jag bli väldigt påverkad. Men det klappar inte för många människor. Tycker det är väldigt onödigt att dela med mig till människor som ändå inte tar tillvara på vad jag har att komma med.
Att bli vän med någon man inte känner kan ge en något är för mig totalt jävla onödigt. Att gå runt att låtsas att man är vänner känns ungefär lika nödvändigt.
Men vissa har, trots mina krav på en vän, lyckats charma mig. Nu vill jag inte sitta här och stoltsera med att jag är så jävla bra. Och att de som är vän med mig ska skatta sig lyckliga för att de är det. Människor är olika. Alla passar inte ihop, och att gå runt och vara vänner i onödan är inget jag ger mig in på.
Marc, han har funnits nära mig länge nu. Nära på 5 år. Innan vi blev tillsammans var han min bästaste bästaste vän en lång tid. Han var så tacksam, accepterade mitt strul och min osäkerhet. Var så mycket mer omogen än vad han var. Livet kändes så enkelt då, allt var frid och fröjd. De problemen man hade, känns nu bara som vardag.
Vi har växt ihop med varandra, mognat ihop. Tagit hårda smällar ihop. Kan inte komma på mycket betydelsefullt under dessa år som han inte har vart medverkande i.
We were ment to be. Finns ingen som han. Kommer aldrig någonsin finnas heller.
Cattis. Vad ska jag säga, finns inte tillräckligt många ord för att beskriva denna tjej. Hon kom in i mitt liv, jag blottade mitt hjärta för henne och hon tog emot mig med öppna armar. Förstod det mer och mer, denna tjej är en keeper. Hon chockerar mig. Varje dag.
Har aldrig känt såhär för en kompis. Aldrig. Har aldrig känt att jag kunnat vara stolt för det hon åstadkommer. Har aldrig gråtit för vad en annan människa skriver om mig. Aldrig gråtit för vad en annan människa säger till mig.
Kunde aldrig ana hur vi skulle växa ihop. På så kort tid. Har känt henne kortast tid av alla mina vänner och hom tog en större plats än någon av dem. Att en människa kan komma att vara så... vad ska man säga.. passande! Som jag sa förut, alla passar inte ihop. Och att hitta henne var som att hitta den biten av hjärtat man hela tiden kännt att man saknat. Den biten man gett upp hoppet om, som man redan gjort klart för sig att aldrig kunna hitta.
Och det bästa är... jag vet att hon känner på samma vis. För det finns nog inget vi har delade meningar om. Vi förstår varandra på en helt annan nivå. Finns inget jag är rädd för att berätta för henne, eftersom jag vet; hon förstår mig. Hon sitter inte bara och nickar och säger: ja jag förstår dig gumman, utan tänker efter, klurar lite och ger mig ett svar!
Igår fick jag höra att den människan, min allra bästa vän flyttar 928 km ifrån mig. Att vi i dagens läge bor på tok för långt bort är ett faktum. Nu kommer hon att bo i rymden. Att vi nu inte ses tillräckligt ofta är ett faktum. Nu kommer vi att ses.. hmm.. aldrig.
Jag gråter. Mitt hjärta skriker: AJ FÖR FASEN SLUTA DET GÖR ONT! En ständig känsla av att någonting inuti mig går sönder. Men det kom inte som en chock. Eller, självklart gjorde det det. Var inte förberedd. Hade förträngt det oundvikliga på något sätt, ville verkligen inte att det skulle hända.
Men det hände, det måste bli såhär.
Det känns mycket bättre om man slutar att vara egoistisk. Jag vill att min favorittjej ska vara lycklig. När hon är lycklig är jag lycklig. När hon är lycklig år hon bra och när hon mår bra mår jag bra.
Och jag vet. Den där tjejen kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Det är inte meningen att det ska vara på något annat sätt. Det är hon och jag mot världen. Det spelar ingen roll vart i landet hon är. Hon finns alltid hos mig i själen. Och vi kommer att återförenas.
Hon är allt för mig.
Kommentarer
Trackback