tjockis
Äntligen. Efter så lång tid börjar jag äntligen se ljuset i mörkret.
I torsdags tog jag ett av mitt livs viktigaste beslut.
Det visade sig på fredagen vara bland det dummaste jag gjort.
(Ni som behöver veta, vet vad det handlar om. Ni som inte vet, behöver heller inte veta.)
Så nu är jag äntligen på väg upp igen, orken kommer sakta men säkert tillbaka.. Lusten lika så.
Fredagkvällen spenderade jag med älskling hemma hos Emil.
Det var mysigt. Och givande.
Insåg vilken bra människa han är. Så omtänksam och go.
Gick senare ut på Gravediggers och drack White russians med alldeles för lite kahlua.
Men det var trevligt ändå. Skön musik också, killen i baren röjde Iggy Pop :)
På lördagen vaknade jag och kände egentligen inte för att göra nånting. Men tog mig i kragen och gaskade upp mig. Skulle ju hem till Cattis på middag.
Klädde på mig och fixade till mig så gott det gick och började den lååånga resan hem till henne. Började på tunnelbanan läsa en ny bok. "Den ljuva giftkokerskan" av Arto Paasilinna. Den verkar faktiskt vara ganska bra. Även om hans berättelser är ganska typiskt finska, med bastubad och konstiga namn.
Kommer hem till henne, till slut. Där väntar hon och hennes mor och serverar vinglas efter vinglas och jättegod mat. Hennes mamma är verkligen en av de goaste jag träffat. Så varm och med så stort hjärta. Man märker verkligen vem Cattis fått allt ifrån ;)
När middagen och våran lilla vinprovning var klar begav vi oss in till stan och gick på låtsas-rave på 360.
Kunde inte göra annat än skratta. Stället kryllade av "koola" kids.
Tappade suget på att göra någonting över huvud taget. Ville bara hem. Lägga mig på sängen och somna och hoppas på att morgondagen blev en bättre dag.
Kände mig som en vissen blomma i en rabatt. En sån rutten sak som man rensar bort för att de andra, lyckliga blommorna ska få mer utrymme att växa sig stora och friska.
Förlåt gumman för att jag bara lämnade dig utan någon egentlig ursäkt....
På bussen hem sitter jag med musiken i lurarna och bara njuter.
Åh Morrisey, du räddade mitt liv ännu en gång.
Allt var bra tills nån på tok för onykter 17-åring sätter sig brevid mig.
Han sitter med huvudet i knät och försöker hålla sig upprätt. Telefonen ringer och med ett ryck flyger han upp, försöker svara med missar samtalet. Nästa gång det ringer ger han telefonen till mig och sluddrar något i stil med "här, ta det". Ja visst sa jag och tog telefonen, och stoppade sedan tillbaka den i hans hand. Han märkte det efter ett tag och svarar. Pratar faktiskt och håller sig vaken hela vägen. När jag ska av blir jag tvungen att klättra över människan som inte fattar att han inte är ensam på bussen. Under hela resan fick jag sympatsika blickar från personen mitt emot som förstod hur jobbigt det var att ha han hängandes på min axel. Och att jag, efter åtskilliga försök att knuffa honom upprätt, gett upp.
Kommer hem och ger mig på ett försök att vänta uppe på Marc men slocknar nästan sittandes.
Vaknar på söndagen och mår på topp.
Åkte och handlade, eftersom pappa ligger sängliggandes sedan en vecka tillbaka.
Den känslan vi fick när vi klev utanför dörren; solen i ansiktet som faktiskt värmde var UNDERBAR!
ÅÅÅÅ SOLEN JAG HAR SAKNAT DIG!
Lagade sedan med älsklings hjälp godaste maten jag gjort på länge. Hittade ett recept i någon reklamtidning.
Gjorde en sorts gryta med kyckling, purjolök, apelsinjuice, sweet chilisås, turkisk youghurt, minimajs, vattenkastanjer och cashew. Egentligen hade jag velat göra couscous till men ingen i familjen hade uppskattat det värst mycket så det blev ris till. Helt ok det med.
I torsdags tog jag ett av mitt livs viktigaste beslut.
Det visade sig på fredagen vara bland det dummaste jag gjort.
(Ni som behöver veta, vet vad det handlar om. Ni som inte vet, behöver heller inte veta.)
Så nu är jag äntligen på väg upp igen, orken kommer sakta men säkert tillbaka.. Lusten lika så.
Fredagkvällen spenderade jag med älskling hemma hos Emil.
Det var mysigt. Och givande.
Insåg vilken bra människa han är. Så omtänksam och go.
Gick senare ut på Gravediggers och drack White russians med alldeles för lite kahlua.
Men det var trevligt ändå. Skön musik också, killen i baren röjde Iggy Pop :)
På lördagen vaknade jag och kände egentligen inte för att göra nånting. Men tog mig i kragen och gaskade upp mig. Skulle ju hem till Cattis på middag.
Klädde på mig och fixade till mig så gott det gick och började den lååånga resan hem till henne. Började på tunnelbanan läsa en ny bok. "Den ljuva giftkokerskan" av Arto Paasilinna. Den verkar faktiskt vara ganska bra. Även om hans berättelser är ganska typiskt finska, med bastubad och konstiga namn.
Kommer hem till henne, till slut. Där väntar hon och hennes mor och serverar vinglas efter vinglas och jättegod mat. Hennes mamma är verkligen en av de goaste jag träffat. Så varm och med så stort hjärta. Man märker verkligen vem Cattis fått allt ifrån ;)
När middagen och våran lilla vinprovning var klar begav vi oss in till stan och gick på låtsas-rave på 360.
Kunde inte göra annat än skratta. Stället kryllade av "koola" kids.
Tappade suget på att göra någonting över huvud taget. Ville bara hem. Lägga mig på sängen och somna och hoppas på att morgondagen blev en bättre dag.
Kände mig som en vissen blomma i en rabatt. En sån rutten sak som man rensar bort för att de andra, lyckliga blommorna ska få mer utrymme att växa sig stora och friska.
Förlåt gumman för att jag bara lämnade dig utan någon egentlig ursäkt....
På bussen hem sitter jag med musiken i lurarna och bara njuter.
Åh Morrisey, du räddade mitt liv ännu en gång.
Allt var bra tills nån på tok för onykter 17-åring sätter sig brevid mig.
Han sitter med huvudet i knät och försöker hålla sig upprätt. Telefonen ringer och med ett ryck flyger han upp, försöker svara med missar samtalet. Nästa gång det ringer ger han telefonen till mig och sluddrar något i stil med "här, ta det". Ja visst sa jag och tog telefonen, och stoppade sedan tillbaka den i hans hand. Han märkte det efter ett tag och svarar. Pratar faktiskt och håller sig vaken hela vägen. När jag ska av blir jag tvungen att klättra över människan som inte fattar att han inte är ensam på bussen. Under hela resan fick jag sympatsika blickar från personen mitt emot som förstod hur jobbigt det var att ha han hängandes på min axel. Och att jag, efter åtskilliga försök att knuffa honom upprätt, gett upp.
Kommer hem och ger mig på ett försök att vänta uppe på Marc men slocknar nästan sittandes.
Vaknar på söndagen och mår på topp.
Åkte och handlade, eftersom pappa ligger sängliggandes sedan en vecka tillbaka.
Den känslan vi fick när vi klev utanför dörren; solen i ansiktet som faktiskt värmde var UNDERBAR!
ÅÅÅÅ SOLEN JAG HAR SAKNAT DIG!
Lagade sedan med älsklings hjälp godaste maten jag gjort på länge. Hittade ett recept i någon reklamtidning.
Gjorde en sorts gryta med kyckling, purjolök, apelsinjuice, sweet chilisås, turkisk youghurt, minimajs, vattenkastanjer och cashew. Egentligen hade jag velat göra couscous till men ingen i familjen hade uppskattat det värst mycket så det blev ris till. Helt ok det med.
Kommentarer
Trackback